Likgiltighet
Likgiltighet måste vara bland de tråkigaste känslorna som finns men nu är det just så jag känner både vad det gäller att jobba och att tävla. Jag ska försöka förklara, om vi börjar med jobbet, där en av det vanligaste frågorna är: Hur känns det att börja jobba igen? å svaret blir nja ja jo det känns okej, och det gör det! jag varken hatar eller älskar det men känns lite tom, lite orolig och lite nervös inför elevernas ankomst på tisdag. Allt är inte självklart ännu, varken mitt eller elevernas schema men jag hoppas att det, tack vare ledningen, ska klarna och det är inte så många saker jag kan kontrollera,ligger lite utanför min makt och då blir jag ganska likgiltig.
Tävlandet då, där borde jag vara stolt och själaglad för vår 6:e placering på nationell 120 i fredags och att vi överhuvudtaget tog oss runt en tillika nationell 125 på absolut vattenmättad bana i hällregn, iofs med ett stopp och därav 4 fel+3 för tid. Istället är jag bara...likgiltig efter 130:n i söndags som inte blev någon 130 alls egentligen. Jag tappade fokus på grund av en incident på framhoppningen och ramlade av när Schibben stannade framför hinder nr.1🙈 Det som hände på framhoppningen? jo ett ekipage kom upp bakom oss i galopp och Schibben sparkade mot dem, jag blev jätteförskräckt, ledsen och förvånad, Schibben har aldrig sparkat mot någon förut. Det andra ekipaget strök sig och jag kunde för allt i världen inte fokusera om. Tråkigt, onödigt och jag kan resonera mig fram till att det inte bara var mitt eller hennes fel, Schibben borde inte sparka och hon borde inte rida upp så nära en annan häst även om den inte har röd rosett är det stora, starka djur vi håller på med och man kan aldrig veta eller skydda sig helt. Tyvärr är det den likgiltiga känslan som följde med mig hem efter den tävlingen och lite jobbigt att jag inte kan åka hem och ändra på nåt för det är inget som kan tränas bort. Jag tänker iallafall inte sätta en röd rosett i svansen😊
Astrid har gjort sin första vecka på dagis, hon har hittills gråtit alla morgnar jag lämnar henne och även om pedagogerna säger att det går över fort skär det så i mammahjärtat❤ Hittills benämns hon som dagisets charmtroll som oblygt kryper upp i alla fröknars knä. Hon har utvecklat en viss förkärlek för bär och är inte lika kräsen med sorterna så fröknarna hade vänligt men bestämt flyttat henne från rönnbären till vinbörsbusken😜 Hon vägrar låta sig matas mer än ett max ett par skedar och är hädanefter en stor tjej som ska äta själv med gaffel, dricka ut glas står också högt på listan, det gör hon dock hellre än bra. Vällingen på kvällen är kvar än och det är jag glad över, den sover hon gott hela natten på.
